Börjar bli lite enformiga inlägg nu. Men wtf, mitt liv är ganska enformigt för tillfället. Känner mig som en 87-årig tant som bara klagar.

Vore det inte för att det är 3 månader kvar skulle jag kunna tro att det är dags nu. Förbannade smärta. Får se vad doktorn säger på måndag. På tisdag blir det iallafall en dagstripp till stockholm och tittut. Hoppas jag pallar att gå annars får vi väl ta tunnelbanan till kliniken. Spännande :)

Tack alla ni som förgyller mitt liv!

Familj som ställer upp och vänner som bryr sig om.

Mina älsklingar som skulle göra allt för mig.

Avslutar med en bild på världens mysigaste gudson!

Plötsligt har det gått upp för mig. Du är inte lycklig. Men det är inte mitt fel.