Jag slår på Mew-156 och går in på aftonbladet. Samma låt som för 5 år sedan. Vet vad jag kommer mötas av men är ändå inte beredd. För 2 timmar sen dog det sista hoppet för ännu en familj, ännu en mor har förlorat sin dotter.  

Varför tar det aldrig slut? Ska man aldrig få glömma?

 Ida tipsade mig om en film jag borde se häromdagen, a mighty heart. Det lustiga var att jag redan hade sett den, för bara några dagar sen. Men gulligt av henne att veta exakt vad jag skulle gilla. För jag gillade den. Eller gillade kanske är fel ord.. hmm jag uppskattade den (?). Iallafall en klart sevärd "based on a true story" film. Det borde nästan vara olagligt att inte se en sån film. 

Idag läste jag en recension av filmen på internet. Okej om man tycker att en film är dålig, att genren eller skådespeleriet inte faller en i smaken. Men när man uttalar sig och säger att "historien är tråkig och engagerande och inte berör nånstans" blir jag fan förbannad. Det här är ingen påhittad historia, det här är någonting som två stackars människor har varit med om. Kanske är jag partisk som gravid kvinna som är väl medveten om skräcken i att inte få tag på sin andra hälft. Skräcken som växer då timmarna går. Ilskan övergår i oro och tillslut vill man bara höra att han lever, det spelar ingen roll vad han har gjort eller vart han har varit, bara han lever.

Killen som skrev den där recensionen var garanterat en av alla dom som satt på ogrish och kollade på avrättningen för 6 år sen. Jag kommer ihåg det så väl men med en film blir känslorna så mkt starkare och jag blir äcklad och förbannad då jag tänker på dom som tittar på dom där filmerna. Nämner inga namn.