Knepigt när någon dör. Bara försvinner sådär. Även om det inte är någon man känner så är det sorgligt. Många har dött i veckan. Povel Ramel och den där dansbands killen tex. Dansbands killen var ju tragiskt men Povel Ramel berörde mig inte särskilt. Men sen hörde jag om dig. Du har varit borta ett dygn nu, ingenting i tidningen ännu. Så himla hemskt. Du gick för att äta på max och dog på vägen hem. Alldeles ensam mitt i natten. Jag känner dig till namn och utseende men har aldrig sagt ett ord till dig, eller kanske om du handlat av mig någon gång men tyvärr inget jag lagt på minnet. Man serverar ju så många människor, ser så många ansikten.. tillslut ser alla likadan ut. Men du var så ung, hade hela livet framför dig. Det känns så orättvist. Och du var ju en bra kille, ingen huligan eller drägg, inte som så många andra från Njurunda. Det känns så typiskt att detta ska hända någon som dig. Jag känner för din syster o dina föräldrar, kan inte ens föreställa mig vad dom går igenom nu.

Det finns några få som berör mig.
You made a mark inside my heart.