Ingen talar nånsin om att misslyckas. Trodde aldrig att det skulle vara så svårt. Innerst inne har jag hela tiden hoppats. Men nu är hoppet borta, och vad ska man leva på då? Det där hemska TÄNK OM... som hela tiden spökar i mitt huvud.

Det är svåra dagar, många tankar. Och imorrn är det sen sjätte september. Försöker att inte tänka på det så mkt, men det är svårt. Och du är inte ens hemma. Vem ska då rädda mig när jag faller?

Du kan inte hjälpa mig upp, kan inte lysa upp den väg jag springer
du kan inte vagga mig varm och lugn
jag har en annan röst, annan färg,
ett annat land, med andra klockar som ringer
du tar dig inte in i mina dunkla rum